Det är mer än ett spel

"Södertälje kommer jag ifrån."

- Jaha, hockeystaden. SSK! De spelar väl i SHL?

 

Så lät det när jag träffade på en, inte så hockeyintresserad, själ i Västerås. Södertälje förknippas många gånger med SSK men även Scania och Astra Zeneca, så klart. En hockeystad som har fallit bort från toppen men som vägrar dö. SSK har klamrat sig fast och hänger just nu släpandes efter ett tåg som precis lämnat perrongen mot ljusare tider. Släpp inte. Släpp inte. Släpp in...

 

Vi kan konstatera att hockeykartan har ritats om.

 

Just nu pågår SM-slutspelet och kvalet till SHL för full rulle men SSK befinner sig på helt andra breddgrader. Tråkigt som f-n. Men viktigare än någonsin. Jag kan utan tvekan konstatera att kvalserien SSK spelar för tillfället är den viktigaste som spelats/spelas under min livstid.

 

Det finns de supportrar inom SSK som självmant valt att ta avstånd till hockeyn. Det handlar inte om att svika laget. Det handlar heller inte om att intresset har sjunkit. Utan det handlar om att det gör för ont. Sportklubben är en stor del av livet och har alltid funnits där. Det är 100 % kärlek i alla lägen. Det är mer än ett spel. Supportrar inom Sportklubben är inga vanliga supportrar, det är de mest härdade, de mest hängivna och de mest hockeykunniga. 

 

Alla försöker intala sig: Vi kommer klara det. Vi ska inte dö. Vi ska tillbaka.

 

Men det är lättare sagt än gjort.

 

Intresset runt Sportklubben kommer aldrig dö, den är så mycket större än vad publiksiffrorna i Scaniarinken visar, jag lovar. Tiden är dock inne nu, det är nu spelarna i laget behöver stödet. Var beredd på att det kan göra ont men det är dags att ta sig till Scaniarinken och se kvalseriematcherna på plats.

 

Och kom ihåg: endast stötta spelarna, inga burop. De ska känna stödet. Inget annat. Annars gör vi oss själva en otjänst.

 

Nu håller vi oss kvar.